Aktieägaravtal
När två eller flera personer driver verksamhet tillsammans finns det fler frågor som bör regleras i ett avtal. Ett sådant avtal kallas för kompanjonsavtal eller, om det rör sig om ett aktiebolag, ett aktieägaravtal. Eftersom aktiebolag är den vanligaste affärsformen när fler än en person driver verksamhet, begränsar jag mina kommentarer till aktieägaravtal.
Det finns inget krav att upprätta ett aktieägaravtal och aktiebolagslagen reglerar många frågor som oftast finns i ett aktieägaravtal. Så någon form av reglering kommer ändå att finnas även om parterna inte skriver ett avtal. Det finns dock flera skäl att upprätta ett avtal. För det första, kan man reglera vissa frågor som inte berörs av lagen och därmed skapa en mer heltäckande reglering av parternas samarbete. För det andra, kan ägarna skräddarsy regleringen så att det är mer anpassat till deras samarbete. För det tredje, och kanske viktigaste skälet, avtalsskrivningen tvingar ägarna att diskutera hur vissa frågor ska lösas. Det är bättre att diskutera frågorna medan parterna är sams än när förhållandet har urartat till tvist och bråk.
Som är fallet med många typer av avtalet kan ett aktieägaravtal skrivas hur långt och komplicerat som helst. Oftast är det fel att satsa på ett långt avtal som försöker reglera allt som eventuellt kan inträffa. Konsekvensen av en sådan ambition är att avtalet blir så svårläst att parterna inte orkar läsa det och när avtalet mest behövs blir parterna tvungna att anlita var sitt ombud för att penetrera den tjocka texten. För det mesta är det klokast att begränsa avtalet till de viktigaste frågorna. Här kommer min kortlista av punkter som bör regleras i ett aktieägaravtal.
Arbetsinsatser. Ska alla arbeta i företaget på heltid? Lön m.m. bör regleras i ett anställningsavtal som bifogas aktieägaravtalet.
Exit. Vad händer om någon vill sluta jobba? Ska han/hon kunna behålla sina aktier? Om aktierna ska lösas in, bör avtalet beskriva hur aktierna ska värderas.
Konkurrens. Ett konkurrensförbud under pågående samarbete är mer eller mindre givit, men ska det gälla även efter samarbetet upphör? Hur länge?
Majoritetskrav. Ska ägarna ha vetorätt i vissa frågor? Ska vissa beslut förutsätta kvalificerad majoritet? Aktiebolagsslagen föreskriver kvalificerad majoritet i vissa frågor, men parterna kan utöka listan.
Vite. Som regel har part rätt till ersättning om den andra parten bryter mot avtalet. Men vissa avtalsbrott är svåra att värdera. Hur stor är skadan om t ex någon struntar i aktieägaravtalets kvalificerade majoritetskrav och låter bolaget implementera ett beslut som röstas genom med enkel majoritet? För att komma till rätta med problemet kring beräkning av skadestånd (och därmed sätter tänder i avtalsklausuler) bör avtalet innehålla en vitesklausul. Det innebär att felande part ska betala en bestämd summa vid avtalsbrott.
Som sagt kan aktieägaravtalet göras mycket längre och i många fall bör det kompletteras med andra klausuler. Men de punkter som ovan beskrivs täcker de vanligaste frågorna.
Det kan till exempel vara vårdslöst att besluta om en större investering på ett bristfälligt underlag. Det går att teckna en försäkring som täcker skadeståndsansvar. Ett annat ansvar som kan uppstå är ett s.k. bristtäckningsansvar, vilket innebär att ledamoten tvingas återställa värde som olovligen har delats ut till aktieägare eller annan. Utrymmet för vinstutdelningar framgår ju av bolagets årsredovisning. Värdeöverföringar som överstiger utrymmet är olovliga. Om mottagaren inte kan återbetala det till bolaget, får den/de styrelseledamöter som medverkade vid utdelningen täcka bristen. Ytterligare en ansvarsgrund är trolöshet mot huvudman. Detta ansvar uppkommer vid misskötsel av mer kvalificerad art. Till skillnad från skadeståndsansvaret och bristtäckningsansvaret är trolöshet mot huvudman ett brott, vilket innebär att ledamoten kan dömas till böter eller fängelse. Exempel på detta sågs nyligen då Växjös tingsrätt dömde en styrelseledamot till villkorlig dom och 175 timmars samhällstjänst. Ledamoten hade förmått en av bolagets borgenärer att reglera skulden genom att sätta in pengarna i ledamotens privata konto.
Ovan ansvarsgrunder förekommer inte ofta i rättspraxis. Det finns dock två andra ansvarsgrunder som ofta leder till personligt betalningsansvar för ledamöter och som ofta förekommer. Det första är betalningsansvar för bolagets obetalda skatter. Om bolagets underlåtenhet att betala skatter beror på företrädarens uppsåt eller grov vårdslöshet, kan företrädaren själv tvingas reglera skatteskulderna. För att undvika detta, ska företrädaren försöka avveckla bolagets verksamhet innan skatterna förfaller till betalning. Det säkraste sättet att undvika ett betalningsansvar är att ansöka om konkurs innan skatternas förfallodag. Den andra vanliga grunden för betalningsansvar är att underlåta att upprätta en kontrollbalansräkning och vidtar de andra lagstadgade åtgärder (revisorns granskning, stämmor) när ledamoten har skäl att misstänka att bolagets egna kapital understiger aktiekapitalet med minst 50 %. Lagen ställer upp ett konkret körschema som styrelsen måste följa för att undvika betalningsansvar på denna grund. Om styrelsen inte har koll på körschemat kan det står ledamöterna dyrt.
